Här får ni läsa ett bidrag till en tävling Kalla Kulor förlag hade för några år sedan

Jag tycker det är roligt att läsa om andras tävlingsbidrag till olika tävlingar; novelltävlingar, dikter, textbidrag till antologier osv. För några år sedan utlyste Kalla Kulor förlag en tävling som gick ut på att skriva ett bidrag som beskrev hur förlaget fått sitt namn. Självklart bidrog jag med en text som jag delar med mig utav. Tyvärr vann jag inte.....

Det här är den sanna berättelsen om Kalla Kulor

Han var en drömmare. Eller som han själv presenterade sig – en levnadskonstnär.

”Gör något riktigt! sa föräldrarna”

”För fan, kom igen, var inte en sån fjolla, sa polarna”

”Väx upp och bli vuxen någon gång, sa flickvännen innan hon drog”

Men han vägrade att lyssna, visste att han hade något speciellt. Det var en gåva som han skulle förvalta, även om ingen annan trodde det. Så där satt han och knåpade ihop rader efter rader. Poesi, kallades det visst, och han postade brev efter brev i hopp om ett erkännande, framgång, ett annat liv än det han levde nu.

Den melankoliska och lite mystiske trubaduren….ja, det var den här snubben personifierad.

Med en cigg bakom örat och guran i handen flockades alla runt honom. Han var kung. Kung över hyenorna, som bara stod där för att spegla sig själva i honom. Det var ju egentligen ingen som lyssnade till hans texter. Till hans ord om den fria människan, om livet och kärleken och drömmar som kan bli sanna. Han var en missförstådd musiker vars låttexter ingen förstod.

Dessa två missförstådda varelser träffades av en slump en dag ute på stan.

Killen i den hemmastickade tröjan och manchesterbrallan som plötsligt stannade upp vid brevlådan innan han postade manus nr. 112. Han hade stelnat till, blivit paralyserad av musiken en bit bort. Han hade blivit hänförd, förförd.

Snubben, i slitna jeans och håret hängandes fram över ansiktet, hade känt sig iakttagen på håll. Handen hade strukit undan håret och blickarna hade mötts.

Det var kärlek och förståelse vid första ögonblicket. Ord och musik som behövde varandra.

De slog sina påsar ihop och byggde gemensamma drömmar. Skapandekraften var nu dubbel.

Efter ett tag började saker lossna lite. Trubaduruppträdanden på en lokal pub skulle inbringa lite slantar som skulle kunna ge dem fortsatt tak över huvudet.

Poesin var det lite värre med, ty de lärda tyckte inte att det fanns något bakom orden enligt den mall som de följde. Han grät sig igenom dagarna och medicinerade sig själv på nätterna med starka drycker som man blev rusig av.

Musiken gav pengar, men inte alltid och nu allt oftare knackade det hårdare knackningar på deras dörr. Kravbrev, hotbrev om obetald hyra, elen som snart skulle stängas av.

Maten blev burkar med makrillfiléer i tomatsås blandat med nudlar, sju dagar i veckan. Dör man inte av det till slut, tänker ni. Nej, möjligtvis näringsbrist och eventuellt lite skörbjugg, men annars klarar man sig. Och det gjorde de, men livet ville, dessa stackars missförstådda konstnärssjälar, drabba hårt och till slut blev de tvungna att offra något för att kunna överleva. Guran var gammal och värd några slantar och samma dag lämnade den in på pantbanken och killarna blev några kronor rikare.

Nu hängde hela deras liv på några textrader poesi, de gav inte upp än.

Den natten och många nätter därtill lyste flitens lampa tills elen stängdes av. Det var en tung dag. Kuvertet var laddat med nyskrivna dikter som uttryckte livets alla helvetes kval, ilska mot samhällets förakt mot poesin.

Nu kan vi inte göra mer, tänkte de båda. Att panta skrivmaskinen kommer inte räcka till att betala elen så vi får elda upp det vi har i kaminen. Och det gjorde de. Pinnstolarna togs sönder och gjordes till brasved. Till slut var det bara sängarna kvar och skrivmaskinen som stod mitt på golvet.

Nu ägde de bara kläderna de hade på sig.

Den natten var det isande kallt i deras boning och mörkt som i den mörkaste graven.

Är det slut här?

Så klart inte!

På morgonen klev den missförstådda poeten upp och hämtade posthögen som låg på golvet. Och där låg det – det brev som skulle förändra deras liv på några sekunder.  Det enda de hade nu var hopp och ett par jävligt kalla kulor. Och det är just det minnet, från den morgonen, som la grunden till deras gemensamma livsprojekt – bokförlaget Kalla Kulor.