Kapitel 4

Grannar

Grannar är ett släkte för sig, eller hur? De bara finns där för att reta gallfeber på oss.

”Här kommer vi, vi är familjen viktig”

Nybyggda huset där allt är i sin ordning. Stilrent och trendriktigt, var sak på sin plats. Inte som hemma i mitt eller ditt hem, där man har ett fullt sjå med att hålla dammråttorna borta.

Hemma hos grannen finns det ingen plats för oreda.

 Stora, dyra vräkiga bilen glänser vackert på uppfarten. Den tar plats, både på uppfarten och på vägen.

Bilen vräker sig ned till affären trots gångavståndet. Hur var det med miljötänket här, egentligen? Är inte stockholmarna miljömedvetna alls? Usch, vilka tror de att de är, komma hit och förpesta vår lugna tillvaro här ute på landsbygden med tonvis av avgaser och orimliga krav.

”Caffe-latte-macchiato-dubbelespresso, tack. Va, har ni inte det här ute????”

” Lyxpasta från Italia då? Inte det heller… suck. Vad är det här för affär egentligen? Sortimentet är under all kritik”

Affären har dugt gott åt oss som bor här, i alla år, men tydligen inte åt dessa snorkiga stadsmänniskor. Komma hit och ha mage att ställa krav på vår lilla affär. Man ska ju vara glad att det överhuvudtaget finns en affär här ute. Man ska vara tacksam.

Grannarna. Jag måste bara kolla vilka de är. De där nya, du vet, de nya grannarna.

Tydligen från storstan, typiskt att man skulle få stadsråttor till grannar.

Visserligen är ju vi också från stan men vi har bott in oss här ute på landsbygden nu ett tag.

Jag kan aldrig sluta förundras över vad det är för slags människor som väljer att bosätta sig i en liten byhåla som denna. Vet de ens hur det är att leva i en liten by? Förmodligen inte men med tiden kommer de att inse.

Flyttbilen kom igår och ingen av de verkade vara hemma, inte vad jag såg bakom gardinen i alla fall. Flyttfirman fixade med allt. Det måste ha kostat en slant. Men det är ju klart, de har väl förmodligen pengarna till det. Bygga ett nytt hus är ju inte direkt gratis.

Vi andra, vanliga döda, får nöja oss med ett gammalt hus från början av 1900-talet med sneda väggar och

trasiga stuprännor, ett kök som hänger på trekvart och klibbiga saftfläckar här och var och en gräsmatta som växer sig vild då och då. Fasaden är inte viktig för oss och prylarna behöver

inte vara de senaste men om grannen tycker det, har jag inget emot att gå förbi deras hus och storögt (och lite ståendes på tå….) glutta in genom de stora fönstren och spana in inredningen.

De där andra grannarna, snett mitt emot oss, de verkar ju lite konstiga, visst tycker du det?

Verkar inte alls bry sig om trädgården. Vildvuxet och stökigt, bråten överallt. Hur kan man vilja ha det så? Då vet man ju hur dem har det inomhus. Usch… och ingen bil har de heller. Det är ju inte klokt. Vad jobbigt det måste vara, känner jag. Hur tänkte de när de flyttade ut på landet? Här måste man ju ha bil och körkort, det förstår ju vilken idiot som helst.

Kollektivtrafiken går ju inte speciellt ofta men vi har ju ändå en buss som kör ibland – och det ska vi minsann vara tacksamma över.

Komma hit och klaga över att det går för lite bussar – det är bra fräckt. Då får man väl antingen ta körkort eller flytta tillbaka till storstan, om det inte passar!

***

Vad är det för bohemer som flyttar in i vår lilla pittoreska by? Hemsydda kläder och linsgryta till middag, vad är det för dumheter? Kött, potatis och sås, det är ordentlig mat det.

Kan man verkligen få klä sig hur som helst, nu för tiden?

 Och vad är det för jobb de har egentligen? Hemma hela dagarna och bloggar hit och dit och annat skräp, är det ens ett jobb?

Tacka vet jag ordentliga och rediga jobb; husmor, lantbrukare, skogshuggare… Jag menar, det ska ju synas att man arbetar. Det är väl ändå det viktigaste, att folk vet vad jag gör och ser min bil lämna tomten tidigt på morgonen för att sedan parkera den tillbaka runt sextiden på kvällen.

 Ett tecken på ordentlighet och präktighet. Man ska kunna se på en människas händer att de har arbetat med kroppen. Man ska inte behöva tänka så mycket, utan mest arbeta med kroppen. Det är ett riktigt jobb.

Bäst att sluta flumma runt, din storstadsråtta! Gå ut i skjulet, hämta den största spaden du hittar och sätt igång och gräv.

Bara leta upp en  plats i trädgården som syns väl ut mot gatan och börja gräv – utav bara sjutton.

Lägg ut lite måttband, fröpåsar, pinnar, krattor. Klia dig i huvudet var tionde minut. Du ska se att du kommer att stiga i graderna i byns ögon.

Du arbetar! På riktigt. Du tar hand om utsidan, fasaden och vårdar den ömt. Sånt gillas.

Skaffa en social tillvaro av nya bekantskaper när kulturutbudet är näst intill obefintligt…

 – hur då?

Vänner växer inte på träd, brukar man säga och visst stämmer det. På något konstigt sätt är det mycket enklare att i storstadens anonymitet få till ytliga bekantskapskretsar hur lätt som helst. Och det är just det de också förblir. Ytliga.

Ute på landet är det svårare. Man måste våga så mycket mer. Allt är mer sårbart, du är någon som syns. Med fel och brister och människor kan välja om du är något att lägga ned tid på eller inte.

De vanligaste platserna för samtal är, om man har barn, på dagis eller skolan. En naturlig inkörsport precis som föreningslivet. Idrottsföreningen.

Den lyser upp tillvaron för dem som gillar sport. Det finns å andra sidan inte så mycket annat att förlusta sig i så det är lika bra att engagera och samtidigt etablera sig och sätta sitt namn på pränt. Det står ”ledare” på byxan, på tröjan, i pannan. Det skulle man lätt kunna översätta med:  ”Jag är en engagerad person och ansvarig förälder som vill mitt barn det bästa i livet dvs. utöva alla typer av sportsliga grenar – och vad är du?”

Bli inte förskräckt! Dessa människor finns överallt.

När det är dags för hemmamatcherna är det tillfälle att visa upp sig och sitt engagemang.

De vräkiga bilarna backar in på lilla parkeringsplatsen och man har tagit med sig halva uteplatsen hemifrån. Solstolar, filtar, picknickkorgen, grillen, grannens hund….

”Ledare” så långt ögat når. Det betyder inte att du behöver eller måste bli likadan men var beredd på att bli tillfrågad om du vill bli aktiv medlem. Hur är man då en inaktiv medlem, kanske du undrar? Vem vet, det får man nog veta när man väl är en.

När du väl blivit tillfrågad har du passerat fråga ett i mängden av frågor som ingår i ett stort test som du måste ta dig igenom för att bevisa att du har ett gott hjärta för dem ute på landsbygden samt att du inte kommer att svika utan palla trycket och bo kvar.

Att du helt enkelt kommer att överleva som utböling. Som stadsråtta.

Det handlar även om att bo på rätt sida om gatorna och hålla sig till dem.

Eller så gör du inte det. Du gör helt enkelt tvärtemot byns små lagar.

Och tycker man att sällskapet tryter får man ta saken i egna händer. Gårdsfest, knytis, tjejmiddagar, pokerkvällar i

cigarrdimma… ja, fester kan man alltid ordna. Sitt nu inte och deppa och vänta på inbjudningar, för de lär inte dyka upp utan draghjälp.

Chansa lite, smyg ned små inbjudningar i folks brevlådor och jag lovar att gensvaret kommer att överraska dig. Människor bara längtar efter just dina små glittrande, piffiga inbjudningskort och kommer att tacka ja och erbjuda sin hjälp.

  

Det gömmer sig många ensamma små själar bakom fasaderna som längtar efter att få komma ut och umgås och få visa upp vilka de egentligen är. Och det brukar visa sig att de är precis som du och jag – varken mer eller mindre.

När kommunikationerna ute på landsbygden är trytande och utesluter ett berikande kulturliv för människorna ute på landet, får man skapa kulturen själv. Drivkraft och energi finns i massor om den får lite hjälp på traven. Hjälp med idéer och uppslag skapar en anda i en by som aldrig en utomstående kan förstå. Man måste leva i det för att förstå det.

Så var inte rädd att engagera dig för just du är väntad.