Kollektivtrafiken som Gud glömde
Äntligen helg, tänker du. Vad skönt att få göra något roligt hela familjen tillsammans. Åka in till den stora staden, och gå på bio med massor av läsk och popcorn.
Lite spontanitet kan lyfta upp livet till en högre dimension och första bästa buss tar er vidare.
Det känns tryggt att åka lilla bussen ute på landet, ta tåget vidare och väl framme i staden inser ni att kulturlivet faktiskt existerar och är inte en grå och suddig dröm från en avlägsen plats som man inte minns namnet på…
Förlustelsen är ivrig och glupsk och efter ett par timmar börja det smyga sig på en längtan tillbaka till landets lugna vrå.
Så här mycket människor var det längesedan som ni såg och ändå har ni kanske bott större delen av ert liv just här. Ni längtar hem och hemma är ute på landet.
Det verkar funka bra med kommunikationerna. Ända tills ni kliver av vid tågets slutstation.
Det är då ni gör en ny upptäckt – landsbygdsbussarna slutar helt att gå efter klockan sju under helgen. Hur kommer man hem då, undrar ni? Var lugna.
Taxi – var god och kör oss hem, tack! Vad kostar kalaset? Jaha, bara 600 kronor, det är ju som hittat.
VAA… Är det möjligt? Går det inga bussar senare än klockan sju på en lördag? Nog visste ni och hade hört talas om att kollektivtrafiken var lite si och så och inte så modern men det här….det var ett magplask. Men hur gör alla andra ute på landet då? Om man vill gå på teater och ta ett glas vin efteråt med en god vän man inte sett på åratal (vännerna som tycker att ni har flyttat till världens ände och tycker att det är för långt för att åka och hälsa på och ta en fika)?
Har ingen protesterat? Nähä… men det tänker ni göra. Så det så. Upp med protestlistorna för det-körkortslösa-folket-ute-på-landet bara.
Man får väl tänka efter lite innan man flyttar? Man kan ju inte bara tro att det ska finnas bussar till höger och vänster på en massa oanständiga tider.
Nej, ska man ut och leva loppan och leva i synd då kan man faktiskt flytta tillbaks till nästet man kom ifrån. Vi vill inte ha hit oanständigt folk som inte kan sköta sig och veta hut och förresten förstår jag inte ens hur man kan ha sådana behov.
Det duger gott åt oss andra att ha lite mysigt hemma. Titta på nyheterna, ha koll på vad som händer utanför efter klockan sex en lördag, dricka lördagsgroggen med lite ostbågar och släcka lamporna vid nio.
Herregud, det är ju en dag imorgon också och den kommer säkert att vara sprängfylld med en massa saker. Eller inte. Ja, men det spelar ingen roll. Det är så livet är, era oanständiga stadsmänniskor.
Ungdomen den sköna…
Barnen. De små änglarna som successivt genomgår en förändring till att bli små djävular. Med horn i pannan. Som förbannar er – Må ni brinna och dra åt pipsvängen, hur kunde ni göra det här mot MIG????
Tonåringar kan man också kalla dem. De har inga som helst svårigheter att dela med sig utav sina åsikter kring hur det känns att vara tonåring och bo ute på vischan.
De är inte alls lika övertygade över charmen med att bo ute på landet, litenheten, lugnet och närheten till naturen.
Litenheten betyder för en tonåring = att man har sett och träffat på hela byns invånare inom tre dagar.
Lugnet = att samhället dör efter affärens stängning. Vart tog alla vägen? Och vad gör man resten av tiden?
Idyll = att man lever pensionärsliv när man är 14 år? Tror inte det, va…
En sak är i alla fall säker; barn är uppfinningsrika och kreativa. Kommer inte buset hit till oss, då får vi skapa buset själva.
Det brukar börja med cykeln. Den där nya fina cykeln som glänser och spinner när man trampar och som man vill att alla ska få se och ta del av.
Hur då, undrar ni nu?
RINGKLOCKAN! Blank och fin med ett ljud som ingen kan ta miste på. För varje hus som man cyklar förbi plingar det till ett flertal gånger. Ljudet är ett plingande som ingen kan ta miste på. För att vara på den säkra sidan, man vill ju inte att någons hus ska bli glömt, plingar man några extra gånger.
Cykeln blir för liten och barnet blir större och nu träder ett nytt fordon in som ska beträda landsvägarna.
Moppen! Och nu snackar vi inte bara tutan utan hastighet och inbromsningar med sladd…
Det ni, kan inte missas det heller.
Full spätta och iväg bara! Runt, runt på samma lilla gräsplätt, som kommunen äger, och så kommer tuten.
Den där tuten som vi längtar efter på fredagskvällen när det är dags för lite mys och ”Doobidoo” på burken. Fjärrkontrollens volymknapp får jobba ihärdigt hela kvällen för att överrösta byns moppar.
Moppar, muschar, skrän och skrål. Det blir tyst för ett tag och vi andas ut och konstaterar att det var tonårstiden som hälsade på igen.
Men skam den som ger sig, alla goda ting är tre och nu är ungdomen i sitt esse.
Uppgraderingen har nått det översta trappsteget och nu är ilskan blandad med oro.
Bilen. Den första bilen. Mecka, fixa och putsa för att sedan ut och visa upp. Köra runt och sladda tills avgassystemet ligger på backen – då har du fått tag i en jäkligt bra bil.
Dekaler som visar vad bilen heter om man skulle vilja ta sig ett snack med gamla Bettan.
Hur kör de egentligen? Nu får de väl ändå ge sig? Hålla på att sätta skräck i hela byn så här. Jaja, man vet ju hur hans pappa var när han var ung och då är det ju inte så konstigt att sonen håller på som han gör. Usch, vet hut, fartdårar!
Ja, ungdomen den sköna försvinner sedan ifrån oss för att komma tillbaka när det är dags att slå ner sina bopålar på riktigt.
På vintern är det tyst, på sommaren är det fest!
När små fötter springer till skolan, mörkret börjar sänka sig över oss och vinden visar en riktning mot en mörkare tid. Då är det höst ute på landet.
Hösten. Den grå och regniga, som lägger en tung pläd med vemod över oss. Landet håller på att bli ödsligt och vi försvinner in i våra hus och trampar vardagen hårt under våra fötter. Inget känns roligt.
Vart tog alla människor vägen? Inte en kotte någonstans.
Har de gått och gömt sig?
Har de sociala behoven försvunnit helt?
- Vad ska vi göra i helgen?
- Ja, träffa vänner skulle vara trevligt.
Om de är hemma, vill säga. Vad gör vi annars? Krattar löven på gräsmattan. Usch! Vem orkar det. Fast till affären måste jag i alla fall för brödet är slut. Brödet är ALLTID slut. Och det är bara jag som tydligen handlar i den här familjen.
Men fyller ingen år snart? Nåt kul, 40, 50- årsfest vore väl kul nu i höstmörkret?
Har vi värmeljus hemma förresten, nu blåser det upp lite väl mycket?
Höst. Vinden ropar på naturen att det är dags att ge sig av och byta skepnad. Vinden tar tag, stormar förbi och lämnar allt naket kvar. Kalt och öde och utan liv. Föreställningen är över, ridån nere och det är förbi.
Dagarna förgylls av småsaker. Ett litet värmeljus som får brinna till kvällsfikat. Blöta, brunsvartröda blad sitter klistrade mot fönsterrutan med hjälp av regn och blåst.
Och innan vi vet ordet av det så är vintern här.
Vad gör man på vintern ute på landet? Långa promenader med pannlampa och reflexväst? En tur på isen för att damma av de där gamla långfärdsskridskorna? Ja, varför inte. Har du tur stöter du på någon stackars frusen själ. Eller gör du som alla andra – går i ide. Lever eremitliv och inväntar solens strålar.
Vintern är också att skotta snö. Skotta så att man får någon morgontidning till sitt morgonkaffe. Elda i kaminen och krypa nära varandra.
Vi inväntar solen. Tänk att ljuset gör oss beroende, gör oss deprimerade. Mars…vi vaknar sakta. Vi ses på affären, köper frukt och extra vitaminer. Tröttheten har kommit över oss
under vintern och nu är det dags att vakna till liv igen.
April, maj – hej, hej trädgården! Vad ska vi så i år, plantera, kratta fram knoppar, vad härligt att leva igen.
Plocka fram utemöblerna igen, borsta av de gamla stoldynorna som tydligen klarade en övervintring till utomhus.
Sedan kommer den. Sommaren.
Sommaren ute på landet kommer med prakt och glans. Det är vackert med den prunkande grönskan. Ljumma sommarmorgnar med fågelkvitter, daggen som letar sig utåt med bladens stjälkar. Poppelträdets doft, rostiga gamla cyklar i skjulet får nytt liv med ny cykelslang och lite kedjeolja. Gassande asfaltsvägar som är glittrande svarta. Strykande katter längs husknuten. Sommar är att hänga med ena foten utanför hängmattan. Hemgjord svartvinbärssaft i törstiga små barns magar.
Gräsklipparen ska få göra entré. Klippa gräsmattan är ett måste, gärna flera gånger per vecka. Och visst finns det människor som har bättre koll på din gräsmatta än vad du själv har.
Men strunt i dem. Låt dem kika in genom din vildvuxna häck och spana in din trädgård. Bjud på föreställning utomhus. Häng ut de gamla kalsongerna med stora hål i på tvättlinan och låt dem fladdra lite provokativt och skamligt i vinden.
Bjud på det!
På somrarna fortplantar sig skratten och grilldoften i grannskapet.
Vi kan bjuda mer på oss själva och unna oss en vinkning på folk som går förbi. Vi visar stolt upp nya grillen, nyklippta gräsmattan och våra härliga barn som sparkar fotboll på ett korrekt sätt, dvs. bollen stannar kvar på den egna tomten och hamnar inte hos grannen
Kärleken till landet och om kärleken till storstaden
Kärleken till landet och till storstaden skiljer sig åt.
Kärleken till landet handlar om hemgjord marmelad på mackan, fågelkvitter på morgonen, litenheten där man är någon, engagemang på riktigt, tryggheten för barnen, bada hela sommaren, egenodlade grönsaker och bilfria kvällar med ett gnistrande stjärntäcke på himlen.
Kärleken till storstaden är något helt annat.
Pulsen, skratten sent på natten, neonskyltarna på husen där allt händer, teater på Dramaten, rabarberpaj hos Lasse i parken, loppishelg på Söder, kvällsbio vid nio, Gröna lund på sommarens första dag.
I stan drömmer man om riktig natur, på landet saknas det kultur. Tänk om man kunde få båda – det kan man, men bara om man vill. Det krävs ett litet annat tänk, en annan struktur i livet, men visst går det.
***
Livet lever sig verkligen mycket lugnare ute på landet, här har man inte bråttom alls. Inte till något.
Starta i tid på morgonen om du ska åka in till ditt viktiga storstadsjobb. Är du en stressad själ kommer du inte att klara av att hamna bakom traktorn som tar god tid på sig ute på vägen på morgonkvisten. Du trodde att du hade marginaler när du startade enligt ditt schema, men efter tio minuter ligger du bakom den där röda traktorn i alla fall som tillhör Joppe i byn.
Du kommer att undra vad han gör ute så här dags på morgonen – han kunde väl välja en annan tid, bönder jobbar väl inte enligt schema utan mer efter känsla och väder? Det är ju egentligen inte ens ett riktigt jobb, eller hur? Han kan väl flytta på sig nu när jag kommer i min stora, vräkiga bil på väg till mitt jätteviktiga jobb i storstaden?
Hör du, bondlurk????
Nej, förmodligen varken hör eller ser han någonting för just nu sitter han och visslar på en liten melodi samtidigt som han petar sig i örat på jakt efter något som han kan rulla mellan tummen och pekfingret resten av färden.
Ett annat tips är att komma ihåg är att inte vara stressad när du ska handla mat i affären, lite snabbt efter jobbet bara.
Det kommer att finnas fler än du som bara skulle handla 2 liter mjölk, 1 limpa bröd och bajspapper. De fyra som står före dig i kön känner kassörskan mycket väl och har en del att förtälja samtidigt som varorna lastas upp på rullbandet i en mycket långsam takt.
Gubben före dig i kön står fastgjuten i golvet och märker inte ens att kön rör på sig. Du kommer att vilja ta 2 steg fram för att göra honom uppmärksammad på detta och då plötsligt vaknar gubben till liv, blänger ilsket på dig i tron om att du försökte tränga dig.
Du står skamset kvar med hela affärens blickar stirrandes på dig.
” Titta på den där stockholmaren, de tror visst att de står över alla regler”
” Vad fräckt, hur har man mage?”
” De finns överallt nu, håller på att ta över hela byn”
” Komma hit och köpa hus för flera miljoner, har de obegränsat med pengar?”
Rota sig och bygga framtid – går det?
Åren går och har rullat framåt i en hast. Ni är inte högaktuellt samtalsämne längre – ja, om ni inte har gjort något alldeles förträffligt delikat urbota dumt, förstås. Som att bjuda på balkanmusik på bröllopet eller varför inte sommarfest i trädgården på stolar som gästerna sitter sönder för att träet är ruttet…
Ja, då får man räkna med att vara pratämnet ett tag till.
Nu hälsar man artigt på varann och alla för den delen i affären, man undrar inte längre varför vintrarna känns tomma och öde och somrarna så inbjudande.
Ni är nu invigda och tillhör landsbygden för att ni har klarat av alla test. Ni är rotade. Ert namn står fastgjutet i telefonkatalogen, ni är aktiva i föreningslivet och ordet ”ledare” står på flera av plaggen i garderoben.
Inne i affären på somrarna känner man inte igen en kotte och helt plötsligt känner man sig som en främling i sin lilla by – vad har hänt med vår byhåla? Jag känner inte igen ansiktena, vad är det för ena utbölingar? Säkert stadsfolk som ska köpa upp sig på en massa delikatesser till sina fina middagar ute på sina residens! Jo, jag tackar!
När du tänker efter inser du efter en stund att nu är det ni som är lantisar (STOPP! Jag menar inte äkta lantisar förstås för då man måste vara infödd här) och reagerar starkt på nya ansikten. Ni har kommit in i lunken och allt nytt känns ovant och okontrollerat.
Men vissa skillnader kvarstår dock.
Långpromenaden använder du för att rensa huvudet medan skvallertruppen endast motionerar munnen via telefon och djungeltelegrafen. Fina fasader kan vara riktigt trevliga att titta på men inget för dig. Än har ingen dött av att gräsmattan är lite vildvuxen, tänker du och låter gräsklipparen få en lång välbehövlig vila…
Livet blev ett annat och sättet att leva sitt liv likaså.
Vissa säger att man behöver offra och uppoffra, andra menar att kraven finns där oavsett men du har tiden att kunna göra dina val som formar ditt liv. Inget behöver utesluta något annat och landet skiljer sig inte så mycket ifrån storstan.
De skiljer sig inte alls.
För detta är en kärlekshistoria, om än lite komplicerad.
© Maria Edgren - 2013
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar