Boken

O

 BOKEN – en bekännelse

Stora, färgrika bilder som lockar, några textrader som berättas för mig, får mig att titta, förundras, lyssnar till de olika rösterna som ska föreställa olika karaktärer, jag blir nyfiken, ibland blir jag rädd och kryper ihop i famnen på den som läser för mig.

Jag är trygg här, med min ”sitta-i knäet-bok”

Några år senare.

Vill läsa mer text, bilder är okej men behövs inte på samma sätt, jag vill vara den där i boken; hjälten, draken, rymmaren. Drömmar och äventyr om vartannat. Jag har stoppat bomull i öronen och stängt ute hela världen, det är bara jag och min ”ligga-på-magen-bok”.

Åren ramlar framåt och jag snubblar och bråkar mig fram i livet. Sluta! Fråga inte så mycket! Låt mig vara ifred! Utan att jag hinner med har jag fångats och börjar sakta nicka, det där är ju jag, det handlar ju om mig (men jag tänker aldrig erkänna det för någon), jag är den som gått vilse, den upproriska, den som vill förändra världen över en natt och på samma gång vara liten igen. Dörren är låst, du måste knacka först. STÖR EJ! Vi behöver egen tid, jag och min ”det-angår-inte-er-bok”

 

Livet, kärleken och allt som därefter följde, fick mig att glömma, tappa bort, det blev nya inslag i vardagen och ni glömdes bort i någon hög bland tvätthögar och pusslande med jobb och barn. Men plötsligt dyker den upp, stunden och tillfället, då jag kan krypa ned i sängen och leta upp er igen, det är då du dyker upp, när jag behöver dig som mest, du som ska få mig att bli drömsk igen, frånkopplad ett tag och väcka känslorna på nytt igen – för att erövra igen.

Jag håller hårt i dig, min kära bok