22 juli 2013

Jag skriver om människan, om relationer och hur livet kan vara att leva

Att skriva om det som är. Om det som är verkligt, groteskt nära och ändå på håll. Det är svårt ibland. Man måste hålla en viss distans och ändå vara mitt i det.
Mitt nya skrivprojekt handlar om livet och relationer. Om kärlek och förlorade drömmar. Om trygghetsnarkomani och hur hopplösheten förlamar oss. Om att leva i en relation som är död och hur svårt det kan vara att ta sig ur.

Ett litet utdrag för att visa en av karaktärerna:
********************************************************************************

"Kent var på väg till sitt jobb. I snart 27 år hade han arbetat på snickerifabriken, staplat bräder och kört truck. Det var det han var bäst på, kunde göra blundandes. Han var en trygghet på jobbet, det var till honom man kom när man behövde stöd och råd gällande fackliga frågor eller bara sitta en stund och snacka lite skit.

Hans jobb var hans allt, hans fristad och ventil att andas ut i. Där kunde han vara sig själv och hans arbetskamrater kände honom bättre än hans egen fru. Där kunde han få göra som han ville utan en massa krav på sig, en massa tjat om oviktiga saker som hans fru alltid drog upp på kvällarna när han hade helt andra planer;

”vi måste byta köksluckorna, titta som vi har det. Hela huset förfaller, Kent, kan du inte fixa det, du jobbar ju med sånt…”

”de där kuddarna skulle passa fint i vårt vardagsrum, tycker du inte, jag såg dem i det där inredningsprogrammet på kanal 4, du vet….”

”när ska du bygga altanen som du har lovat i alla år, titta på grannen. Han gjorde i ordning sin på två helger”

Lena, hans hustru, var en väldigt krävande hustru. I början av deras äktenskap hade allt varit frid och fröjd. Kravlöst, de tog dagarna som de kom och var spontana med allt; utflykter, middagar för att inte prata om sexlivet.

Vad hade de nu? Ett barn, gemensam ekonomi, även om Lenas jobb bara drog in brödsmulor och taket som de levde sina liv under. Sexlivet var nästintill obefintligt då Lena jämt hade sin värk i kroppen som nästan alltid mynnade ut i migränattacker då hon blev liggande i flera dagar med neddragna persienner och spyhinken bredvid sängen.

Han hade tappat intresset för sex, efter flera försök gav han upp och insåg att efter 46 års ålder var det förbi, allt det där med lust och längtan, svallande kåthet. Han levde på de fina minnena från deras ungdom, mellan de sena porrfilmerna på filmkanalerna när hela huset sov.

Han vågade inte nämna skilsmässa och mycket handlade om hans egen feghet, rädsla över att bli ensam. Vem var han utan namnen som rabblades på deras skylt på ytterdörren. Den som var målad i fint havsmotiv av en lokal konstnär som visade vilka som hörde ihop? För alltid? Oavsett?

Lena skulle aldrig gå med på det, för vad skulle grannarna säga? Och prata bakom ryggen? Då var det bättre att bita ihop, hålla ihop och inte tala högt om saken. Å andra sidan, han verkade ändå ha det ganska bra där hemma. Vad hade han att klaga över egentligen? Varje dag hörde han hur gubbarna på jobbet hade det hemma i sina hus; klippa gräsmattorna, skjutsa skockar av ungar på träningar, springa på utvecklingssamtal och sitta uppe och vaka när ungarna blev så stora att de var ute på nätterna .
Han brukade skaka på huvudet, garva åt gubbarna när de berättade om sina vardagsbekymmer.

”Vilka kärringar ni är, hur fan kan ni sjunka så lågt?”

”Kenta, det kallas husfrid, du vet, man kanske får lite roligt sen på fredagskvällen med frugan.”

”Gör ni er till för sånt, det är väl bara för henne att ställa upp, eller??” Han reste sig, lutade sin överkropp mot fikabordet, putade med bakdelen och lät sin hand smiska till ordentligt på skinkorna samtidigt som han log stort mot gubbarna.

”Nej, du vet kärringar, sa en av dem, de är smartare än så, det är ett jävla psykologiskt spel alltihop. Tar ett helt liv att lära sig skiten men sedan fattar man hur dem tänker.”

”Äh, det tror du bara, det är jävligt invecklat….”

”Ja, det är som om de redan har räknat ut allt i förväg. De skriver ju om sånt i sina dagböcker redan när de är 9 år, om drömprinsen som ska komma ridande och sen är det de som får rida….”

Gubbarna brast ut i ett rått högljutt skratt, harklade sig, stoppade in snuset i överläppen.
Kenta tog fram sitt smörgåspaket och kaffetermos och några av dem lämnade diskussionen för att arbeta vidare. "
****************************************************************************

Ja, så här är han, Kenta eller Kent som hans hustru Lena kallar honom.
Nu ska ni få träffa henne.


Ibland, när ingen där hemma behövde hennes omsorg och närvaro, satte hon sig tillrätta i soffan bland de fina silkeskuddarna med tofsar, eller ”tazzles” som det så modernt hette. Framför sig hade hon laddat upp med praliner, inte för många, det skulle inte Kent gilla om han såg. Lyx, varför skulle de ha det lyxigt. Deras plånbok tillät inte sådana utsvävningar.

” Du kollar för mycket på de där kärringprogrammen. Inredning och sånt skit, Lena. Ibland undrar jag vad som försiggår där uppe”, sa han och petade hårt med fingrarna mot hennes huvud så det rörde sig fram och tillbaka. Hon blev som förstenad, när han gjorde så. Det kändes så kränkande, som om han verkligen ville göra henne illa.
Efter att han kommit på henne några gånger med att köpa choklad blev det nya regler där hemma att förhålla sig till.
”Eftersom du inte verkar vilja lära dig att hantera pengar på ett vuxet sätt kommer jag hädanefter portionera ut pengarna till dig, i lagom doser.”

Hon hade häpnat, tappat hakan. Här stod hon framför sin äkta make och blev idiotförklarad av honom.

”Kent, nu får du sluta. Jag är en vuxen kvinna, inget barn längre.”

”Lägg av! Han skar meningen mitt itu.” Nu blir det så här.”

****************************************************************************

Ja. Där har vi Lena och Kent och deras relation. Nu ska vi bygga vidare.

2 kommentarer:

  1. Gillar hur du med enkla medel bygger den där relationen. Snyggt. Kul att läsa.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, det var roligt att höra.
      Själv kan jag tycka att det är rätt svårt att få till den där rätta tonen i berättelser, att levandegöra känslorna och låta dem få träda fram och ta plats.

      Radera