och jag känner att det är pirrigt i magen. Värre än någonsin. Kanske för att manuset, just detta, betyder så otroligt mycket för mig. Kanske för att det i grund och botten handlar om saker som berör oss alla och som vi måste sluta att blunda för.
Det är viktigt, det som står. Ni borde få se det, läsa det - ni alla.
Vad händer om jag får ett slutgiltigt nej? Om ingen vill publicera? Varför verkar samhällskritiskt vara så laddat? Vad är vi rädda för?
Önskar jag kunde berätta mer. Bara låta karaktärerna få berätta sin historia för dig. Du skulle häpna, inte tro att det var sant. Skaka på huvudet och tänka kan det verkligen vara så här illa?
Ja, precis så här illa kan det vara. Och är. Visst är det frustrerande?
Imorgon ska jag berätta om hur jag tänker när jag väljer förlag till mina manus. Tipsa lite, ge er energi under vingarna. Jag vet att ni är många därute som kämpar dag som natt med era mästerverk, precis som jag.
Idag sänder jag en stor vårkram till alla.
Får hoppas på positivt besked då. Vet själv hur det är att vänta på att överhuvudtaget få veta något alls. Det närmaste utgivning jag har varit är att manuset ska diskuteras för eventuell utgivning, men det blev inget då. Men fortsätter hoppas på att det nån gång ska gå vägen!
SvaraRaderawww.traumerin.blogg.se