Jag blir så arg på klyftorna....

i vårt samhälle. När jag blir arg då skriver jag. Och skräder inte orden...

"Ni tror er veta, vad som är medicinen,

ni lärda, er ska vi lyssna på,

ni som stängt av alla känslor och

lägger förnuftet i forskningen.

Lyft blicken från era böcker,

från alla era rapporter

Det finns serverat framför näsan –

det går inte att missa.

Distans till det som luktar illa

Och känns misär,

Vi kan hjälpa med olika medel –

dessa heter inte omsorg och medmänsklighet.

Vi låser in, medicinerar och sätter diagnos

på det som inte vill följa mallen.

Självutnämnda härskare,

trampar stadigt här på jorden.

Kunskapen tar stopp när vi inte förstår,

här har vi något avvikande,

från sociala bottenskiktet, det tror jag säkert,

det kommer aldrig bli något av den där.

Men det är ni som luktar illa –

ja, rent av skit.

Epitetet avskum fattas i er titel,

ni enväldiga dårar.

Ni som arbetar med människor

utan att vara levande själva,

som levt ett gott liv utan motgångar –

Förståelse utebliven.

Döma på utsidan, medicinera på insidan,

Tycka synd om de stackars krakarna.

Jag har nog lite gammalt skit, uppe på vinden

som jag kan passa på att skänka till de stackarna.

Det är väl medmänsklighet om något,

att skänka allmosor som bara ligger,

till bättre behövande, de blir ju så tacksamma,

komma till ett nytt land utan något alls.

Se, nu har vi ordnat och budgeterat,

löst situationen, så vi får bra statistik.

Här kan ni bo, långt bort ifrån oss,

hoppas ni kommer trivas i skogen.

Kom inte och gnäll, man kan inte få allt här i världen,

och deppa inte ihop över dina släktingar.

Nu är nu och inte sedan,

fäst blicken framåt och lär dig språket.

Bry dig inte om, du stackars främling,

att lokalerna brinner upp och lösningarna uteblir,

för bättre än så här kan du inte få det –

passar inte detta kan du gott resa tillbaka.

Bli inte för duktig och byt gärna ditt namn,

det kanske går lite smidigare då.

Vi behöver någon här i huset

som kan städa och tvätta då och då."