Många människor drömmer om att skriva en bok. En del av dessa lever sin dröm. Andra inte.
Ibland får jag frågan ur jag vågar utsätta mig för detta, att bli granskad och refuserad i det jag skriver. Om jag inte tappar hoppet totalt efter ett nej från förlaget. Hur hittar man modet av våga skriva igen? Och väljer man att skicka till det förlaget som sa nej, en gång till?
Frågorna är många. Jag ska försöka förklara hur jag ser på det.
Att få ett nej är också positivt. Ett erkännande. Förlaget har läst din text och har synpunkter. Då har man kommit en bra bit. Det är deras jobb, att lämna synpunkter eller helt enkelt delge mig vad mina brister i skrivandet handlar om. Ingen författare är fri från refuseringar, alla får vara med om det - på ett eller annat sätt.
Jag tror att det snarare handlar om hur man förhåller sig till sin egen text. Hur nära ligger berättelsen dig? Kan du skiljas ifrån den och titta med andra glasögon?
När jag har skrivit klart brukar jag lägga undan manuset för att jag och texten behöver få paus ifrån varandra. Det är inte mer än rätt, vi har stångats många vändor fram och tillbaka och kan behöva få andas ut. Det är jag på något sätt skyldig texten. Att lämna den ifred, låta den få mogna och växa till sig för att kunna stå på egna ben. Jag har gett den liv och nu måste den börja leva utan min hjälp. Om ett tag kommer jag att läsa igen och se om det lyckades.
Jag låter mig aldrig styras i mitt skrivande. Det är oviktigt för mig vad som anses vara hett på bokmarknaden för ingen kan tvinga mig att skriva något som jag inte känner för. Skrivande är så luststyrt och att bara producera något för att någon annan vill det, och kanske dessutom av andra intressen, är inte så jag bygger mitt författarskap. Jag vill vara fri och framför allt så tror jag på det jag gör. Och det kan ingen ändra på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar