Kapitel 2

Fasadliv

Fasaderna. De tornar upp sig längs smågatorna. ”Här bor vi och vi har det bra”. Grannarna. De inbodda. Som har bott här ett tag och blivit godkända. Stämpel bak i rumpan ”OK”. Bilen glänser, gräsmattan blir klippt tidigt på lördagsmorgonen av mannen i huset. Han går metodiskt fram och tillbaka och ler nöjt åt resultatet. Han hälsar sådär äckligt trevligt när du går förbi.

Frun vinkar från uteplatsen där hon putsar fönstren. Allt för att glansen ska strålande glänsa.

Barnen leker stillsamma lekar för att inte smutsa ned sina kläder. Helst en lek framför datorn, då blir det bra. Det känns skönt när allt är i sin ordning.

Här finns ingen det ingen plats för oordning, kaos eller spontanitet. Här vet man hur alla dagar ser och ska se ut. Allt har ett givet schema. Även äktenskapet. Runt 40- års ålder börjar barnen bli lite mer självständiga, åtminstone för de flesta. Det börjar bli ont om sysslor för kvinnan i familjen, i hushållet, när barnen helt plötsligt kan göra det mesta själva.

Ute på landet är könsrollerna intakta. Inte hos alla, men många. Kvinnan fixar med allt som har med barnen att göra; packa gympapåsar, fixa matsäckar, gå på utvecklingssamtal etc.….

Mannen försörjer familjen, punkt slut. That´s it! Och ingenting annat.

Tillbaka till 40-års krisen, när marken börjar rämna lite och livet gör sig påmint. När schemat inte längre håller och livsgnistan börjar brinna igen. Då händer det. En förändring, i vardagsslentrianlivet. Man tar ut svängarna lite, gör något oväntat.

Man skaffar hund. Eller kanin. Eller en ny bil. Eller alla delar för att gardera sig riktigt ordentligt. Varför inte en ny fru? Kanske grannens, hon verkar så trevlig och alltid glad. Inte

 alls som frun hemma i soffan som alltid är trött, sur och grinig. Som inte har lust längre, med någonting.

Vi måste förenas på nytt, som par. Som gifta par. Utåt måste det se ut som om vi fortfarande har det bra.

Då bestämmer vi det. Vi tar ett beslut. Det blir Adidas. Skönast material, bra kvalitet.

 Ja, marinblått är snyggt på mig. På dig också, älskling.

Vilken runda tar vi ikväll, ska vi ta det nya området? Vi kan kolla om några fler tomter blivit sålda, det är ju kul eller hur?

Så… nu är det bra igen, när vi joggar sida vid sida i likadana joggingoveraller upp till välfärdssidan för att spana in nya fasader, eller fasadliv. Kanske vi kan lära oss något av högoddsarna där borta. I deras sällskap är vi bara amatörer.

Präktigheten. Att vara fullkomlig. Det är något som är eftersträvansvärt. I det livet är allt bara bra med sockersött rosa skimmer runt om. Problem – nej, det finns inte här.

Allt är klämkäckt och hurtigt.

Modersgestalten, urmamman, är mamman som står på altanen i vitt/rött rutigt förkläde med en bakplåt i händerna med nybakta bullar. Hon ler åt dig i alla lägen, de vita tänderna gnistrar mot solens reflektioner. Hon lägger upp håret i papiljotter för att bjuda på ett stort, härligt hår med romantiska lockar. Du möter henne överallt – i skolan, i affären, på långpromenaden.

  

Hennes varukorg innehåller bara de rätta sakerna. Rätt halt av fibrer, omega-3 samt rättvisemärktekologisktkravgrönasvanenlokalbaseratodlade-produkter.

Hon jobbar deltid för att orka vara denna supermamma som hon är. Hon kommer hem i tid för att förbereda inför alla barns träningar och självklart baka bullar som hennes barn ska dela ut till de övriga i laget. De är ju såå söta och absolut värda lite goda bullar.

Barnen. De små änglarna som alltid sköter sig. De sitter fint i bilen och väntar medan föräldrarna handlar. De är korrekta i sitt sätt att vara, duktiga i skolan. Får alltid höga resultat på proven, någonting annat är inte acceptabelt. Har flera olika slags fritidsaktiviteter så att det ska se bra ut på utsidan. Går på kurser i teambuildingmanagercompetition- bla bla bla…..under sommarlovet.

Är det normala barn, undrar du? Va?

Dina egna gillar att spela fotboll tills bollen är försvunnen i grannens buskar och då går man gärna in och spelar x-box 360. Obegränsat, tills ögonen håller på att trilla ur skallen.

 Det mesta av tiden går åt till att bråka, tjafsa och reta gallfeber på varandra.

Dina ungar ställer inkorrekta frågor jämt:

”Får jag ta filmjölk med chips i?”

”Kan jag gå ut och cykla en runda? (kl. sju en lördag morgon med hög potential att väcka hela grannskapet)

Suck… de går hem från skolan utan kläderna du satte på dem på morgonen och förmodligen kommer du aldrig få se dem igen. Möjligtvis kan du själv få klättra upp på skolans tak för att få ner ett par gympaskor som på något sätt hamnade där!?

”Mamma, jag lovar, jag skulle bara sparka av mig skon och plötsligt så försvann den och sen såg Olle den på taket och då skrattade vi och sen gick jag och byggde en koja och sen skulle jag gå hem, så jag gick hem med en sko och på den andra hade jag bara strumpa….”

Dina ungar tävlar i allt. Vem som hinner först ta favoritflingorna till frukost, vem som först ska sitta vid datorn, vem som ska följa med mamma till affären i hopp om en stor glass, vem som hinner ut genom ytterdörren snabbast på morgonen på väg till fritids.

***

Att vara mamma ute på landet kan skilja sig från att vara mamma i storstan. Speciellt om du inte är av den präktigare modellen. Du kanske är den där mamman som gör så gott det går men ändå blir det inte riktigt som man har tänkt sig alla gånger. Och när åren har gått kan man skratta åt eländet.

Kraven på dig finns här också och du är betraktad vart du än går. Det är svårare att vara anonym och frågorna uppstår direkt: Vem är hon? Hur gammal är hon? Hur gamla är barnen? Går de på dagis eller dagmamma? Hur lång tid får de stackars barnen vara på dagis om dagarna??

Du kanske är en pendlare utan körkort och har ditt liv uppstyckat i olika tider; busstid, tågtid, arbetstid, toatid, lunchtid, tågtid, busstid, hämta-barnen –på-dagis-tid osv.

Ett barn på varje avdelning som ska hämtas efter klockan fem. Ditt dåliga samvete lyser i pannan på dig när du ser att dina barn är sist kvar på stugan.

"Hur har det varit idag, då? Jaha…sov han så länge efter lunch…."

Förstår de inte att nu kommer han att vara vaken till klockan midnatt och driva oss till vansinne där hemma…Suck!

 "Jaha, kunde ni inte väcka honom. Han behövde de timmarna…"

Jaha, tydligen vet de vad mitt barn behöver och inte jag.

De radar upp sig som en enda stor pedagogisk mur runt om när skorna ska tas på barn nummer ett. Skon åker av, tas på om vartannat.

"Vill inte gå hem, leka mer på dagis."

 "Nej, lilla

gubben, nu ska vi hem och laga mat. Klockan är mycket och mamma är trött." Pust och stön och gallskrik i kapprummet. "Kom så går vi och hämtar lillebror på andra sidan."

"Jasså, är blöjorna slut. Då tar jag med mig till imorgon" (shit, vad är klockan, måtte vi hinna till affären innan den stänger.)

"Va, kissade han igenom allt… Nej det gör inget att han lånade ett par rosa kalasbyxor. Vi tar med extrakläder också imorgon.

Ja, jo, han passar bra i rosa. Nej, precis, varför inte rosa lite oftare. Jag håller med!"

Jag dör – mitt barn ska INTE behöva ha rosa kläder på sig, hur tänker fröknarna egentligen? Nu har de väl gått på någon trendig kurs med genusinriktning och barnen ska byta kläder med varandra.

Nu räcker det!

"Kom nu barn, så går vi hem. Vad sa du? Vill du inte ha skorna på dig. Men det är vinter ute, kallt om fötterna. OK."

 Jag lägger skorna i korgen under vagnen, spänner fast barn två i vagnen och lämnar dagisområdet helt genomsvettig.

Blickarna från fröknarna bränner i ryggen på mig men jag går med rak rygg, en 3-åring bredvid mig gåendes i bara strumplästen mitt i vintern, en 2-åring som försöker slita sig loss i vagnen och ger full hals genom byn.

Nedför backen skumpar det till och vi tappar ett av vagnens hjul. Hur kan det här hända?? Den här vagnen kostade ju oss en förmögenhet. Tvillingvagnen till våra pseudotvillingar, Stockholmsmodellen med lufthjul. Som möjligtvis kunde få punka men som nu har lämnat ifrån sig sitt ena hjul, vilket är på väg bort ifrån oss.

Det är inte lätt att balansera en vagn på tre hjul.

Självklart, som om det inte räckte, så kommer en bil körandes förbi. En lantis som krypkör, som nästan kör ner i diket när vårt vagnshjul kommer rullandes rakt emot bilen.

Föraren vänder sig om för att se vart hjulet rullar, fäster blicken på oss, saktar ned och stannar jämsides med oss bara för att upplysa mig om att jag har nog tappat ett av mina barnvagnshjul.

"Ja, jo, vi försöker springa ikapp det (sluta snacka, jädra gubbe). Vi har lite bråttom, tack för hjälpen."

Innan han lämnar oss går blicken på vagnen, på det skrikande barnet i vagnen, till barnet i strumplästen ståendes i snön och slutligen på mig med ett förakt och ett fnys innan han kör vidare.

Snart får vi väl klagomål från någon nyfiken granne, tänker jag på väg hem till mitt hus med mina små älsklingar.

© Maria Edgren - 2013