Flytten
Ni kanske är någonstans mellan 25 och 35 år med några småbusar i baksätet. Mitt i livet bland alla magkatarrer, de dåliga sömnvanorna och jobbscheman som inte går att lappa ihop längre tillsammans med era liv.
Ni har kommit till en punkt där ni känner att ni är klara med storstan för gott. Trötta på alla caffe-latte- människor som bara pratar om sig själva hela tiden och inte har tid eller intresse att lyssna till någon annan. Trötta på alla storstadsmorsor och farsor som måste ha namnskyltar på sina barnvagnar om ifall att man tappar hjärnan under shoppingrundan och helt plötsligt har glömt bort både hur ens barn ser ut samt vad det heter. Träningsfreaken som springer till jobbet, springer från jobbet, statusprylarna man bara måste ha, alla jäkla fartdårar, trängseln i affärerna vid löning osv.
Ni vill kunna ta det lugnt nu, dra i bromsen och sakta ned. Inga krav och inga måsten, där man kan få vara som man är.
Vid köksbordet kanske någon har fått det ultimata utbrottet och skrikit rakt ut att ”nu är det nog”.
Din partner står gapandes bredvid, lättad över att bomben är släppt.
Ni vill flytta ut på landet, både för er egen skull men också för barnen. Låta dem få växa upp i trygghet.
Varje dag letas det annonser efter drömhuset på landet och till slut hittar ni det.
Ett gammalt fint hus med mycket renoveringsbehov men med stor charm och potential. Ett litet bortglömt hus som behöver mycket kärlek.
Det är bestämt. Ett beslut har tagits.
Ni sätter punkt här och påbörjar ett nytt kapitel i ert liv.
Packning, städning och så trycks det sista in i baksätet i ansiktet på småbusarna som redan innan avfärd är i full gång med att bråka.
Genomsvettiga och vansinniga ger ni er iväg med en rivstart som lämnar märken kvar på gatan ni bott på.
Blicka framåt mot färdriktningen. På väg mot ert nya liv ute på landet.
Längs vägarna stora fält med små röda stugor skymtandes mellan skogens luckor. Emellanåt samhällen som man kör förbi på några sekunder. Tankar som tumlas om vartannat – är det här rätt nu? Gör vi ett rätt val nu?
Och äntligen – framme.
Drömhuset, som nu är ert, står och väntar på sina nya ägare. Ungarna tråcklar sig ut mellan lådorna och springer iväg. Mannen står och kliar sig i huvudet när han öppnar flyttsläpets dörrar och inser snart att saker och ting har bytt plats.
Kvinnan har för längesedan klivit in i huset, öppnat upp alla fönster och är i full färd med att mentalt möblera.
Ni inser ganska snart att ni behöver tänka om angående val av sovrum.
Trappan upp var smalare än när ni tittade senast och sängen måste ha vuxit på bredden under resans gång.
Kartong efter kartong bärs in i huset och slutligen är släpet tomt. Ungarna springer upp och ned för trappan och tävlar om vem som snabbast kommer ned…( undrar vem som först kommer att snubbla och slå ut någon tand). Ni är trötta och hungriga. Timmarna har flytt och ingen orkar laga mat. Visst fanns det en pizzeria här? Det gör det alltid i mindre samhällen.
Tre viktiga måsten som bara måste finnas i en mindre ort är: en affär, en pizzeria och en mack. Tre viktiga saker som gör att orten överlever. Lever. Gör sig en prick på kartan.
Ortens pizzeria. Den finns med på ett litet hörn. En plats att gå till om du vill ha pizza (!), sällskap eller ett glas öl eller fler. Och visst kan det bli fler, i alla fall för vissa av ortens profiler.
Det kan skvallertruppen intyga, även om de själva aldrig varit där.
Är man på genomresa stannar man till och äter sin pizza på plats, bor man på orten tar man pizzan över luckan och äter den hemma istället. Men det finns så klart undantag - stamgästerna.
Vi vet vilka det är. Du vet det också. ”De törstiga.” Det är inget vi skötsamma vill sitta och titta på medan vi äter, därför äter vi hemma istället. Vi tycker att det är ”förlorarnas näste” därinne. De verkar ha en tendens att föröka sig också. Rödrosiga, fumliga och oerhört törstiga. Att de inte skäms? Har de ingen skam alls i kroppen? Förmodligen inte. De ser inte de fördömande blickarna från oss längre. De har gett upp, kanske inte pallade trycket, skitsnacket. Människor som är i den åldern, då de bra dagarna är som bortblåsta.
Det är bl. a de som ger skvallertruppen underlag för sitt skitsnack.
Ifall skitsnacket skulle tryta någon gång, vilket det aldrig gör, har man ju alltid ”de törstiga” att prata om.
Så ni ger er av, hela familjen, för att äta lite pizza. Ni går in och gör er beställning. Ni studeras ingående av personalen bakom disken. Man har sina aningar; det har skvallrats i byn om att huset såldes till en Stockholmsfamilj. ”Det gamla huset med ruttna golv, det är ju fallfärdigt. Och dyrt var det också men de har väl pengar så det räcker? Mycket att renovera invändigt, det såg jag när jag gick in på internetsidan ”Hemnet.”
Förmodligen har flera i byn redan spanat in er när ni kom. Tittat hur ni har burit in tunga möbler och kartonger utan att erbjuda sin hjälp. Gluttat bakom gardinerna. Här lever många sitt liv bakom gardinerna och de fina fasaderna.
Pizzorna äts upp och ni lunkar hemåt till ert nya hus. Några bilar kör förbi er och någon hälsar. Det är inte någon ni känner men ni gör säkrast i att hälsa tillbaka. Man vill ju komma på god fot med lokalborna, eller hur? Att hälsa är ju bondvett, det vet ju alla.
Dag ett till ända. Välkomna till landet. Till idyllen. Lugn och ro, en slumrande by som kräver sitt för att den ska vakna och leva.
Ni behövs bland alla andra, glöm aldrig det när ni efter ett tag kommer att rikta tankarna mot storstaden igen. När ni kommit underfund med om hur allt funkar, eller inte funkar, här ute på landsbygden. Våga vara som ni är och gå mot strömmen om det krävs.
I en by som sover behöver man väcka, skaka om, göra primalskrik då och då, ge fel svar på frågor bara för att provocera, spela mångkulturell musik högt in på småtimmarna med öppna fönster, bli trött på sina barn i affären när de vill äta godis till middag, skriva bitska insändare i lokaltidningen där man i slutet ifrågasätter politikernas briljanta beslut om nedläggningen av landsbygden…..
Kreativiteten blir drivkraften för att hitta sin plats och välja att stanna kvar.
Efter ett tag inser ni att ni stannade och börjar titta er omkring hur allting ser ut. Vad det är för liv man lever ute på landet? Allt ser så ordentligt och tillrättalagt ut, som ett vykort som man skickar på semestern. Helt enkelt, fina utsidor men är det lika fint bakom???
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar