För mig är det en blandad känsla. Personligen kan jag tycka att det inte stör mig alls i böcker, bara det passar in i själva kontexten och inte blir något konstlat. Men när det kommer till mig själv - ja, då är det inte lika självklart längre.
När jag skrev ett manus i höstas (som har blivit antaget och kommer ut nästa år) utmanade jag mig själv genom att just använda svordomar. Det var svårt, det kan jag medge men på något sätt blev det bra i slutändan. Just nu håller jag på med att skriva på något nytt och det kommer språkligt att ligga nära hur vi ibland pratar, dvs mycket talspråk. Både i dialogerna men också i själva berättandet. Detta för att komma närmare karaktärerna och miljöerna.
Jag har länge och många gånger fått höra att mitt språk är mycket poetiskt när jag skriver och därför utmanar jag mig själv nu genom att se hur jag kan utvecklas i mitt sätt att skriva. Men det är ju inte för inte som mitt språk är poetiskt; jag har skrivit dikter så länge jag kan minnas och förlustat mig i diverse lyriker genom åren och på så vis tagit till mig en viss språklig melodi.
Hur gör ni?
Denna vecka har också innehållit refusering och ett meddelande om att jag inte vann en skrivtävling jag var med i. Och sådant taggar ju mig ännu mer. Bara till att skriva. Glöm inte det, ni alla som skriver. Tappa inte sugen utan skriv på!
Beror på texten och karaktärerna skulle jag säga. Har nån som svär en hel del och andra som använder nån mildare variant. Men har nog inget som helst problem med svordomar i text. Bara de inte är fel i tonen, om du förstår hur jag menar.
SvaraRadera