”Diska upp efter dig, din morsa jobbar inte här”
Ändå travar högarna upp sig med äckliga kaffemuggar i diskhon. Ingen vill kännas vid muggarna.
Lukten, odören, har börjat göra sig bekant och det kommer små pustar av gammalt-kaffe-som luktar- spya från kopieringsrummet.
När man svischar förbi vill doften följa med in i arbetsrummet.
Man stannar till, börjar lukta, nosa efter ledtrådar – allt för att hitta gömstället med de bortglömda kaffekopparna.
Skit också, klockan är mycket och lektionen börjar nu. Jag hinner inte. Får snoka vidare sedan.
- Vem fan har glömt sina vidriga kaffekoppar någonstans? Det stinker här inne, känner ni inte det?
- Inte är det jag i alla fall. Jag dricker mitt kaffe i personalrummet och sedan diskar jag upp min kopp efter mig.
Så klart att du gör, du är ju präktigheten själv. Du gör väl aldrig ett enda fel.
- Men någon är det ju!?
Tystnad. Misstänkta blickar, suckar, huvudskakningar.
– Herregud, vilket jävla problem. Det är väl bara att leta upp kopparna och diska dem?
Lätt för dig att säga för det är inte du som kommer att leta efter dem, än mindre diska. Det ingår ju inte i ditt läraruppdrag. Vad ingår då?
Ibland behöver man gå på toaletten och inte ens där får man ta det lugnt. Man får sätta igång och sanera toalettstolen på en gång för någon har varit så trevlig och tömt hela sitt tarmsystem på jobbet (under arbetstid, undrar hur lång tid det tog och om man inte ska få löneavdrag för det???).
Måste ha varit stressigt värre, som det kan bli när man tar sig en minisemester på toa, för tydligen hann man inte göra rent efter sig.
Fy fan, ingår detta i mitt läraruppdrag? Att torka upp skiten efter andra? Mitt är mitt, ditt är ditt. Kan vi komma överens om det?
När man väl ska sätta sig till rätta märker man alla förbannade lappar på väggarna, som någon snäll människa har satt upp. Tydligen någon som har hur mycket tid över som helst.
Tipsen, råden, beskrivningar, roliga historier om vart annat.
”Hur man trollar bort bajslukten på toaletten” ”Goda chokladmuffins med chokladbitar i” ”Hur man skämtar med chefen”
Jag är inte intresserad av sån smörja. När jag går till toaletten går jag dit för att uträtta mina ärenden i lugn och ro.
Plötsligt så rör sig handtaget.
”UPPTAGET!”
Steg som lämnar, som går därifrån.
Vem var det? Har inte alla lektioner nu i detta hus? Jag har bra koll på allas scheman, tror jag i alla fall.
Toaborsten – nu är det dags att arbeta.
Luktar det illa här inne nu? Jag fyller toalettstolen med tvål och spolar upp ett väldoftande skum. Då blir det bra.
Lägger örat mot dörren, tystnad. Fritt fram att kliva ut. Trodde jag…
- Hej, är det ledigt nu?
- Ja, fast om jag vore du skulle jag välja en annan toalett. Det stank skit när jag gick in.
- Tack för tipset, men jag har bråttom.
Så klart att du har. Det är du som är semesterfiraren, under arbetstid!
Personalrummet.
Inbjudande till skitsnack, klagomål, bitterhet, skadeglädje, paus, socker i överflöd.
Pedagogisk lektyr som trycker ned oss i skorna och får oss att känna oss opedagogiska, beställningslistor till nya skor, en liten tankenöt som det ska vändas och vridas på tills vi misstänker att någon kär kollega har jävlats och krånglat till det för dig (från andra sidan rummet står so-läraren Olle och nickar lite käckt åt ditt håll och frågar om du har löst den)
Du nickar tillbaks och säger att klockan har rusat iväg och att du har lite att förbereda.
Vem är han egentligen? Har han inget annat att göra än att göra livet surt för alla andra genom att sabotera små tankenötter på jobbet??
I personalrummet tissel tasslas det. Om dig. Om mig. Om Stinas stökiga klass och hur dålig lärare hon är. Ingen ordning alls. En meslärare, som inte kan säga till på skarpen. Det tycker i alla fall Göran. Han är gammal i matchen.
– Det ska vara en karl för det jobbet. Inget jäkla fruntimmer, en kjol att dra i.
Säger vem? Jo, Göran förstås. Han har svårt för människor som går upp i falsett eller faller ned i gråt vid konfliktsituationer.
– Tacka vet jag den gamla goda tiden, ett rejält tag om örsnibben bara och sedan var det bra. Inget tjafs – punkt slut.
– Men Göran, försöker Stina, vi får faktiskt inte slå barn i skolan nuförtiden. Det är olagligt.
– Lite örondragning har ingen dött av. Inte jag iallafall. Och se hur det har gått för mig, jag klarade mig och lever ett bra liv idag.
– Jo….förvisso…men det är emot lagen. Jag tycker att man ska diskutera med eleverna om varför det blir stökigt i klassrummet.
– Det finns väl inget att diskutera. I klassrummet är det jag som bestämmer och ungarna får rätta sig in i ledet.
Tystnad. Högröd i ansiktet lämnar Göran personalrummet med bekymmersvecken framtagna i pannan.
Vad ska vi prata om nu???
Kaffet, rastvakten som ingen sköter längre eller varför kopieringspapperet alltid är slut när man ska kopiera?
Maria Edgren © - 2012
